LVM – lagen om vård av missbrukare
LVM – lagen om vård av missbrukare ger möjligheter för socialtjänsten att omhänderta individer som har ett gravt missbruk och som riskerar att fara riktigt illa. Omhändertagandet ska syfta till att individen får vård på ett behandlingshem och tvångsvården får endast ske under en begränsad tid.
Lagen ger socialtjänsten rätt att omhänderta individer som har ett gravt missbruk.
LVM vid allvarligt missbruk
För att komma ifråga för ett omhändertagande och placering på behandlingshem utifrån lagen om vård av missbrukare måste individens missbruk vara av svår karaktär. Det kan handla om ett gravt alkoholmissbruk, drogmissbruk eller blandmissbruk.
De flesta har dragits med ett missbruk i många år, ett missbruk de inte lyckats bryta på egen hand. Nästan alltid är också beroendet förknippat med omfattande psykosociala problem.
Vem tar beslutet?
Det är socialtjänsten i kommunen som tar beslutet om ett omhändertagande och placering på behandlingshem utifrån LVM. För att få beslutet giltigt ska ansökan godkännas av förvaltningsrätten. Underlaget består av en anmälan från en läkare, socialsekreterare eller nära anhörig.
Den leder till en så kallad LVM-utredning, där det undersöks om individen ifråga verkligen måste omhändertas och skickas på behandlingshem av tvång, eller om det finns andra alternativ att välja mellan.
Behandlingshem för missbruksvård
De behandlingshem som kommer ifråga ska vara anpassade för den vård och hjälp som missbrukaren behöver. Det är klientens behov som avgör vilken typ av hem som är det bästa.
Det finns en mängd olika behandlingshem med olika filosofier och metoder. De har också ofta specifika målgrupper. För att fastställa vilket behandlingshem som är det bästa, sker ofta en grundlig utredning av det specifika behovet.
Placeringen gäller i högst sex månader, men vården ska enligt lagen så snart som möjligt ske genom öppenvården. Eftervården är viktig för att vistelsen på ett behandlingshem ska ge långvarig effekt, förhoppningsvis för livet.
Hur ofta sker det?
Idag har kostnaden för vård av missbrukare skenat iväg, och kommunernas budgetar är ansträngda. Det gör att allt färre tas om hand utifrån LVM.
De flesta som tas om hand befinner sig i ett tillstånd som är direkt livshotande för den egna personen, eller för dess omgivning.
